Att hålla ordning här hemma kan liknas vid ett evighetsprojekt. Får jag själv (och det får jag, det är ju min blogg) beskriva fördelningen så skulle jag påstå att min sambo drar fram mest och plockar undan minst, och jag är den av oss som ständigt plockar det som han dragit fram. Även om jag småstör mig på den minst sagt ojämna fördelningen så accepterar jag mestadels läget. Förutom vid vissa tillfällen då irritationen når en gräns och jag tar till tvivelaktiga metoder för att få utlopp för min ilska. Nämligen - att kasta hans saker. Det har kastats både det ena och det andra, men i huvudsak tidsskrifter och post-its med diverse noteringar. I höstas när jag städade i vårt ratrum följde det även med en konformad plastmojäng som hade legat och skräpat på en hylla tok för länge. Det var en modell mindre plastkon som troligen skulle träs på en lim- eller silikontub för att fördela innehållet jämnare. Puts väck - borta! Ha, där fick han för att han inte plockar efter sig tänkte jag nöjt. Och hoppades att tillfället när han skulle börja leta efter den snart skulle komma, för att jag skadeglatt skulle kunna säga: "Men, är det konstigt?? Håll reda på dina saker!!"

Från det ena till det andra. Jag måste ta tag i min deg. Alltså den där som sitter på magen. Promenader behöver kompletteras med nån slags punktträning för magen. Jag grävde fram min pilatesskiva och även den tillhörande pilatesbollen. Bollen har fram till dess varit oanvänd och såg rätt liten ut när den låg ihopsjunken och tom på luft. Den medföljande pumpen var ett måste för att fylla bollen med luft. Det tog ändå tid och kraft innan jag pumpat i den tillräckligt med luft och jag kan erkänna att jag var rätt slut i min högerarm efteråt, men men, all ansträning är bra träning! Dvdn var laddad och jag kände mig peppad att sätta igång med träningen. Då återstod bara att trycka fast den lilla plastpluppen i ventilen. Men...vars fanns den? Samtidigt som jag började leta i städskåpet kom en tanke smygande. Kunde det vara sant?! Ja, den där plastmojängen jag slängde under storstädningen var ju inte alls min sambos, utan det var ju min plastplugg. Kan bara konstatera att jag föll på eget grepp - så att säga. Nåja, magen blev ju nöjd!

Vackert.

Det är kallt, men vackert.

Så vackert!

Jag älskar dagar som dessa, även om de till största delen

 får avnjutas inomhus genom fönstret.

Tänk att få bo såhär. Det är fantastiskt!

Ett till.

Det tredje blogginlägget kan handla om vad som helst. Så varför inte om tid?


Som föräldraledig har man gott om tid. Visserligen kräver barnen sin tid, något annat kan man ju inte påstå, men det är sällan något måste ske exakt på en viss tid. Det händer väl max en eller två gånger i veckan att jag har en bokad tid. När så är fallet är jag ofta sen och alltid stressad. Märkligt. Igår  var storebror hos dagmamman så det var bara jag och lillebror att ta hand om. 1315 skulle vi vara på BVC. Bra, tänkte jag kvällen innan. Vi har gott om tid! Jag kan se till att vara där lite innan så kanske vi kan få komma in lite tidigare och inte behöva stressa för att hinna till föräldraträffen som var direkt efteråt. 13.14 springer jag med andan i halsen in på sjukan. Och då var jag mer än nöjd kan jag lova då jag samtliga tidigare gånger kommit försent till BVC-tiderna. Vår BVC-sköterska har med sitt (som det verkar) aldrig sinande tålamod leende sagt till mig att det inte är någon fara då jag gång efter annan fått dra den ena valsen efter den andra om halkiga vägar, snörök och plötsliga bajskatastrofer. När den riktiga anledningen till alla förseningar egentligen är den inom mig huserande tidsoptimisten.


Hur och när den luringen flyttade in hos mig vet jag inte? Det jag däremot vet är att hyresgästen inte låter sig vräkas. Att lura henne med klockor som går en fem-tio minuter för fort eller en irriterande och tjatande sambo (min riktiga alltså) går då inte heller. Den här gången blev det förvisso inte som jag tänkt mig med att vara före tid, men ändock...1-0 till mig. Den gick du minsann på min kära tidsoptimist!

Det andra.

Bilder vill jag ha i min blogg. Det gör bloggen levande och personlig och det är trevligt! Ska jag med så gott som obefintliga datakunskaper lyckas få in en bild?! Jo, men se och häpna! Det fungerar! Här är en av mina egna favoriter. Ser ni vad det är? Hösten, min favoritårstid!

(Så himla fint att jag redan lyckats blotta en av alla mina egenheter i skrivandet. Nämligen, förkärleken till utropstecken!!! (jaja, jag nöjer mig med tre st, någon måtta får det väl vara))

Det första.

Efter att ha följt andras bloggar i flera år känner jag mig nu mogen att ta steget ut och skaffa en egen blogg! Min ambition är förstås att bloggen ska vara levande och uppdateras med både det ena och det andra om mitt liv, vardagshändelser och sånt som jag finner upprörande/överraskande/spännande i min omvärld. Jag har ju som bloggläsare dock förstått att bloggande ibland inte är helt enkelt. Många av de bloggar jag läser är skrivna av föräldrar och inte vilka föräldrar som helst, utan av SMÅbarnsföräldrar. Precis så som jag själv är och nog funderar jag lite över NÄR man ska ha tid att skriva. Nu till exempel, under de få minuterna jag författat dessa rader har det blivit misstänkt tyst i huset och när jag går för att undersöka den plötsliga tystnaden finner jag anledningen i köket - min son har klättrat upp på köksbänken och sitter och äter havregryn. Något säger mig att mitt framtida bloggande många gånger kommer att avbrytas på samma sätt som det gjorde den här gången.


Men, förhoppningsvis, på återseende bloggen!